Det känns sjukt..
För ett halvår sedan satt vi och pratade om att vi ville till London och bo där. För några månader sedan satt vi och kollade lägenheter på olika sidor och blev inställda på en ny lägenhet varje vecka. För några veckor sedan fick vi en lägenhet. För en dag sedan började jag packa och började säga hejdå till mina kompisar. Inget av det som vi gick igenom förut kändes verkligt eller berörde mig direkt, utan det är nu när jag ligger sömnlös och det är 4 timmar kvar tills jag ska till Kastrup som verkligheten börjar komma ikapp mig.
Vi ska inte bara vara borta i någon vecka och sedan komma hem. vi ska till ett annat land, lära mig att inte prata svengelska utan engelska och bo där i ett år. Vi ska flytta hemifrån. Det känns konstigt att min hjärna och min kropp tycks ha tagit hela ”London-grejen” väldigt lätt, och inte riktigt fattat att jag ska dit och att mitt liv kommer bli helt annorlunda. Inga rutiner blir desamma. Nu fattar jag tyvärr det och det gör att jag är helt nervös. Men jag ska dit med en tjej som jag älskar, och vet att jag vill vara med i framtiden. Jag tror att London kommer bli sjukt fett, att vi kommer att ha det roligt varje dag tillsammans och att vi kommer utvecklas riktigt mycket.
Jag längtar efter att nästa morgon vakna upp tillsammans med min flickvän, helt ensamma, utan magknip, i London. Känna kontrasten. Försöka prata engelska. Vara uppe hur sent man vill. Hell yeah.
Kindest regards,
Ewrik
PS. Kommer sakna mamma och min lillebror jättemkt.
DS. Katten också
